Författare: ingibjornssonhotmailcom

Fittan och jag.

Undertecknad är ju inte så erfaren av det motsatta könet, trots det blev jag kallad ”Din Djävla Fitta” idag. Mitt svar blev ju bara: ”Vadå gillar du inte fitta? Nåja det är helt OK för mig om du är homosexuell!”.

Han blev helt tyst och gick därifrån. Nåja, nästan för han viskade hotelser, svordomar och att han visste var jag bodde. Han körde dessutom en exklusiv BMW som han använt för att nästan köra på mig.

Jag har rejält svårt med att machopersoner som åtminstone låtsas vara heterosexuella använder ordet ”fitta” i en negativ bemärkelse.

Min hustrus fitta har med min kuks hjälp skapat fram mina två underbara barn och det är jag tacksam för.

Hälsar Ingi

Annonser

Snabbköpskassörskan i kvarteret där jag bor.

Undertecknad är ju som tidigare sagt en riktig idiot. Bland annat så pratar jag med människor i min omgivning, och det gör man inte i Stockholm. Till yttermera visso, så har jag den fula ovanan att berätta när jag är nöjd med bemötandet, eller servicen.

Idag så var jag på den lokala affären och behövde hjälp tre gånger för att hitta de saker jag skulle inhandla! Butikspersonalen var hur trevliga som helst och sprang med mig i butiken för att hitta varorna, trots att jag förklarade att det räcker om ni visar mig riktningen.

Nåja, efter denna utomordentliga service, så kan jag inte låta bli att ge ett tack till kassörskan för en mycket trevlig köpupplevelse och ber henne att även hälsa och tacka sina kollegor för ett mycket bra jobb och bemötande.

Det som dock förvånade mig mest var att kunden som var efter mig i kön, kom fram till mig och sa att han var ”imponerad” över att jag gav beröm. ”Normalt säger bara folk till när de är missnöjda”, sa han.

”Ja, har man något snällt att säga, så gör det. Har man bara något elakt att säga så håll tyst.”, var mitt svar.

Och eftersom det bara var positiva omdömen om bemötandet, så tänker jag tom berätta vilken affär det var. Ja jag vet att det kan ses som reklam, men jag röstar med fötterna. Affären var ICA Supermarket i Trollbäcken. Gå dit och handla! (Och nej jag har inga aktier i det företaget).

Hälsar den nöjda kunden.

 

Manchester och smutsiga kalsonger

Det var några år sedan som vi hade ett projekt, via moderbolaget i New York, till en kund i Manchester, New Hampshire, dvs nordöstra USA. Moderbolaget hade, som vanligt, inte skött projektet så bra, och vi hade inte fått tillåtelse att prata direkt med kunden. Så när kunden till slut blir helförbannad så droppades projektet så klart i vårt knä.

Vi löste ju självklart de flesta av problemen inom en månad efter det att vi faktiskt blev inkopplade, men eftersom det ändå fanns några problem kvar, samt att projektet pågått i närmare ett år, så var kunden med all rätta irriterad.

Då kräver kunden att ingenjörer ska infinna sig i Manchester, New Hampshire inom en vecka, varvid moderbolaget kräver att det ska vara en ingenjör från Sverige-kontoret! Problemet var bara att det här skedde i juli. Hur många svenska ingenjörer jobbar i juli?

Jaja, jag var ju utvecklingschef, så det låg på mitt ansvar att försöka lösa detta. Så jag frågar mina 3 kvarvarande mjukvaruingenjörer om någon av dem kunde tänka sig att avbryta sin semester 2 veckor för en resa till USA. Njaa, det var väl ingen som var sugen. Men en av ingenjörerna säger ändå: ”Jag kan väl göra det”.

-”Men ska inte du ha 40-års kalas, med influgna släktingar från andra sidan världen?”, undrar jag.

– ”Jo, men jag kan skjuta på det två veckor”, svarade min mycket plikttrogna mjukvaruingenjör.

Jag åkte ut med min familj till svärföräldrarnas landställe under dessa två veckor, men eftersom internet-uppkopplingen på den tiden var ganska usel ute i ödemarken vid denna förhistoriska tid (3G), så valde jag att åka hem utav två anledningar:

  1. Jag behövde bättre internetuppkoppling för att kommunicera med mjukvaruingenjören i USA samt alla chefer på moderbolaget i USA, som nu var i uppror över att problemen inte var lösta. Att de hade haft ett år på sig att lösa problemen var tydligen inte relevant.
  2. Jag hade slut på rena kalsonger, så jag behövde åka hem och köra en kalsongtvätt.

När jag väl kommer hem, eller rättare sagt till min dåvarande arbetsplats, och kan börja maila ordentligt, så rings jag upp av cheferna i det amerikanska moderbolaget, varvid de säger att min mjukvaruingenjör inte längre vill vara kvar i Manchester, New Hampshire. Ok, säger jag. ”Låt mig bara få ringa upp honom”. Jupp, jag ringer upp honom, och han är ganska förtvivlad, och säger att han inte lyckas lösa problemen, och det faktum att han har ett 40-års kalas som han redan har fördröjt två veckor.

”Åk hem!”, sa jag. ”Vi får fixa detta på ett annat sätt. Har moderbolaget slarvat i ett år, så ska de inte räkna med att vi fixar detta på två veckor!”.

Så jag ringer upp cheferna på moderbolaget och meddelar dem om att jag inte kan tvinga min mjukvaruingenjör att vara kvar där längre. Han har redan gjort mer än tillräckliga uppoffringar för att försöka rädda ett projekt som varit misskött i närmare ett år av moderbolaget.

”Ja då får du skicka hit en annan mjukvaruingenjör!”, säger cheferna på moderbolaget.

”Vem då?”, frågar jag. ”Alla mina ingenjörer är bortresta. Den enda jag kan skicka är mig själv”.

”Men du kan väl inte åka dit! Du är ju chef!”, säger cheferna i USA.

”Om inte jag är villig att utföra jobbet, så hur kan jag tvinga någon annan att göra det?”

Eftersom klockan var typ 21:00 en torsdagskväll, när denna diskussion inleddes, så tyckte jag att det var ganska rimligt att jag dök upp nästföljande måndagsmorgon.

”Nej det duger inte! Vi ska ha någon här lördag morgon!”, sa cheferna i N.Y.

”Det kan bli lite svårt”, sa jag. ”Jag har inte ens rena kalsonger, och att få tag på en biljett till Boston i morgon bitti kan bli lite trixigt”, svarar jag.

”Dessutom kommer inte teknikern från moderbolaget att vara där under helgen, han är upptagen med bröllopsförberedelser.”, tillägger chefen från moderbolaget.

”Ja men då får ni väl skicka någon annan”, kontrar jag.

”Nej vi har ingen annan”, svara chefen från moderbolaget.

”Ja, med då kan väl du komma upp”, säger undertecknad.

”Är du inte klok? Jag är ju chef”, utropar chefen från det amerikanska moderbolaget.

Nåja, jag lyckas till slut få ett godkännande, typ 23:30, från min svenska VD och åker iväg nästa morgon med en väska full med smutsiga kalsonger.

Är ni medvetna om att hotell-tvätterierna tar styckepris på klädesplaggen? Det kostar med andra ord lika mycket att tvätta ett stycke kalsong som ett stycke kostym!

Jag hade sparat mycket pengar åt företaget om jag istället hade handlat 14 märkeskalsonger på flygplatsen.

Nåväl, jag lyckades lösa mjukvaruproblemen på en vecka med hjälp av intensiv telefonsupport från en annan av mina mjukvaruingenjörer från Sverige som också hade möjlighet att göra omkompileringar av mjukvaran lokalt i Sverige. Det blev dock en ganska rejäl telefonräkning (20.000 SEK), pga att den svenska VDn motsatte sig användandet av IM och VoIP på företagets datorer.

Hälsar Ingi

 

 

 

Genpoolen

Ibland undrar undertecknad om han egentligen bör finnas kvar i genpoolen. Ja nu är ju inte undertecknad längre sexuellt aktiv, men rent hypotetiskt skull det kunna ske.

Anledningen till att jag vill dra mig ur genpoolen är att jag är så inåt helskotta korkad. Ja jag får be de små pissenissorna (som inte är så små längre), om ursäkt över att jag gett dem mina dåliga gener.

Här håller jag på och filtrerar använd frityrolja i kaffefilter. Ju mer olja man filtrerar ju långsammare går det pga att kaffefiltret blir mer och mer igenkloggat.

Vad tänker undertecknad? Jo att vi låter kaffefiltret stå över natten så att jag kan byta det när det är tomt. Dumskalle!!! Det droppar ju inte ens genom kaffefiltret. Ta tratten, töm den resterande oljan i frityrpannan, släng det igenkloggade kaffefiltret i sopen och ta ett nytt kaffefilter. Hur svårt kan det vara Einstein?

Ja det är skrämmande hur korkad man kan vara.

Undertecknad och resten av invånarna i Träsket skäms över den låga IQ-nivån hos framför allt mig.

Hälsar Ingi. De övriga träskmedlemmarna vill inte hälsa för de bara skäms.

 

Kebab

Ja det finns en ännu mer lokal pizzeria i mitt närområde. Detta är en relativt ny pizzeria. Lokalen byter ägare ungefär vartannat år.

Hursomhelst så har de förbaskat goda pizzor och man kan alltid specialanpassa dem, tex jag och Träsktrollet som är helt vansinnigt förtjusta i ost beställde en bacon och salami pizza med extra ost OCH blåmögelost. Den pizzan kunde nog snarast räknas som biologiskt stridsmedel, men smaskens var den! Dock så fet.

Idag så beställde jag en Kebab, men ville återigen ha lite special. Jag vill nämligen ha en tesked cayennepeppar och ingen röd sås. Nåja de ställer som alltid upp och de börjar baka ett bröd som ser ut som en calzone, men som tydligen är mitt kebabbröd och jag får en kebab som smakar smaskens, men som förmodligen skulle kunna mätta en hel bananrepublik, typ Närke, ja åtminstone Viby i Närke.

Förmodligen missuppfattade de mig, för det var inga grönsaker eller sallad i Kebaben. Utan enbart kött, cayennepeppar och vitlökssås, ja och så brödet så klart.

Jag kunde inte låta bli att väga kebaben när jag kom hem med den. 720 gram! Jag har fasiken mat i en halv vecka, om inte Träsktrollet och Kontorstrollet kommer förbi.

Hälsar,

Ingi

Syrien och den lokala pizzerian

Ibland när undertecknad är gräsänkling, så går han till den lokala pizzerian och tar sig ett mål mat och en pilsner. Ity att undertecknad bott i området i drygt 23 år så känner jag ett antal personer i området. Ett antal av personerna är föräldrar till småpissenissornas före detta klasskamrater och andra är sådana man träffat på fester eller när man anlitat dem som hantverkare, eller bara för att man träffat dem på krogen.

Det sorgliga är att när man går ut på den lokala pizzerian, så kan man allt som oftast hamna i ett samtal som är helt absurd invandringsfientlig rasistisk propaganda, utförda av människor som man förutom detta anser som vettiga, snälla och hjälpsamma personer.

Det senaste jag råkade utför var att en av dessa ”snälla” personer, gnällde om Syrien (ja han är islamofob):

Islamofoben: ”Titta bara på Syrien! Det blir snar inbördeskrig där!”

Undertecknad: ”Men snälla det har varit inbördeskrig i Syrien redan i 5-6 år” (Började januari 2011).

Islamofoben: ”Japp och nu kommer inbördeskriget hit!”

Undertecknad har för länge sedan gett upp med att diskutera detta ämne med sådana personer, utan väljer att hellre gå därifrån.

Det som skrämmer mig mest är att dessa människor har så otroligt dålig koll på fakta. Hur kan man inte veta att Syrien haft inbördeskrig i 6 år?

Och nej! Islamofoben är icke en suput. Han tar en läskedryck eller en kaffe, förutom möjligtvis på lördagskvällen då han kan ta sig en öl eller två, möjligtvis en whisky också.

Han driver eget företag och är mycket respekterad i vårt lokalsamhälle bla för sin expertis inom sitt område. Och jag har alltid gillat honom tills dess att jag insett hans otroligt rasistiska, islamofobiska, asylfientliga och invandrarfientliga åsikter.

Hälsar Ingi, Träsktrollet, Kontorstrollet, Jocko, grisarna och hönsen.

 

Levente

Nu har ju inte undertecknad många läsare (typ 2), men någon enstaka gång så händer det att någon av mina läsare beklagar sig över att de inte blivit omnämnda i min tramsblogg.

Jag försöker då förklara för dem att de då förmodligen inte gjort något tillräckligt tramsigt för att vara värt att skriva om. Är man helt normal och inte gör något tramsigt eller varit med om något tramsigt, så är det svårt att bli omnämnd i denna blogg

Jag skriver ju inte gärna om allvarliga saker, ity det kan påverka min karriär. Men nedrans anåda i min lilla låda, när jag blir pensionär så ska jag berätta en massa allvarliga sanningar.

Hursomhelst, under midsommarhelgen så var den yngre små-pissenissan och hennes pojkvän på besök här i Sverige, men han gjorde inte bort sig och var inte speciellt tramsig. Han var trevlig och han dansade små grodorna på dansbanan i Årsta Havsbad.

Ja det enda tramsiga han gjorde var att snacka norska.

Hälsar vi som är lite mer galna i Träsket.

 

Midsommartider

Ja så här i midsommartider så kan man ju inte låta bli att tänka på fäderneslandet och kungahuset, trots att undertecknad inte alls är rojalist eller nationalist.

Nåväl, jag har ju som ni alla (två läsare) vet, tidigare skrivit två inlägg om den kungliga familjen, den senaste om Kungen och korven och en tidigare om mina döttrars prinsesslekar.

Jupp, nu har jag ytterligare en historia om kungahuset. Återigen så var jag inte personligen närvarande, så jag kan inte garantera att varje detalj är exakt återgiven men det kommer från en person som jag har relativt högt förtroende för.

Hursomhelst, detta skedde för ganska många år sedan, typ 1978 eller möjligtvis 1979, då min före detta kollega utav någon underlig anledning skulle gå ner för trapporna vid Sergels Torg. Mats, som vi kan kalla honom för, mest på grund av att han faktiskt heter så och att Mats är ett så vanligt namn att ni vet inte vem det är, såg en vacker kvinna med en barnvagn som försökte ta sig själv och barnvagnen nerför trapporna.

Mats, som är en gentleman och generellt en hjälpsam människa, erbjuder sig att hjälpa den vackra damen med att bära ner barnvagnen. Den vackra damen svarar med lite tysk brytning: ”Ja tack”.

Detta skulle Mats INTE gjort! Direkt kom det fram fyra beväpnade biffiga män, iklädda svart kostym, och skrek åt Mats att han skulle lägga sig ner. Mats gör ju självklart som de beväpnade männen skriker åt honom, men hinner ändå titta upp på den vackra damen som han försökt hjälpa och även på barnet som sitter i barnvagnen och inser då helt plötsligt att det är Drottning Silvia och kronprinsessan Victoria som han har försökt hjälpa med barnvagnstransport.

Mats blev ju inte arresterad, men hans fråga efteråt var: ”Varför i helvete hjälpte inte någon av livvakterna Drottningen med vagnen?”

Undrar även Ingi och Öfversten.

Semikolon och utropstecken

Ja nu är jag ju bara ett stort fult grönt träsktroll, men ändå så blir jag lite upprörd när vissa av mina beteenden kritiseras offentligt på nätet. Ok jag kan nästan acceptera att pissenisse, prinsessan och Ingi kritiserar mig för att jag råkar svälja en kattunge, en räv, en killing eller en kyckling då och då, i synnerhet som jag påstår mig vara vegetarian.

Men att påstå att jag använder mig av för många semikolon, utropstecken, parenteser och hakparenteser tycker jag är helt absurt. Jag försörjer mig ju för böfvelen som C-programmerare. Hur i helskotta ska jag kunna göra detta utan att få använda dessa tecken?

Nåja, nu har jag ändå varit i kontakt med svenska språkrådet och har fått licens till 500.000 semikolon per år i kod och 5 stycken i löpande text. Jag har även fått licens till 350.000 parenteser i kod och 20 stycken i löpande text per år. Utropstecken var värre. Jag får enbart använda 200 i kod och 7 i text under det närmaste året. Hakparenteser får jag däremot använda hur mycket jag vill! Aj satan där gjorde jag av med ett utropstecken, nu har jag bara 6 stycken kvar.

Gnäller Träsktrollet

Prao pt 2

Ett betydligt lättare jobb än att jobba med framkallningen i mörkrummet var att göra kopiorna. Detta innebar i och för sig att man skulle klippa upp negativen i småremsor och då gällde det att vara noggrann, för sabba ett av kundens negativ var ju som sagt det absolut det värsta man kunde göra, så där fick man koncentrera sig och vara noggrann. Men att gör papperskopior var i princip helt harmlöst.

Dock var det så att vi tog fram papperskopiorna lite halvmanuellt. Vi tog in negativen i apparaten, kollade lite snabbt för att se om ljus och färg verkade OK och tryckte på OK-knappen. Detta skedde väl i ca 85% av fallen, i de övriga 15% av fallen försökte vi justera ljus och färg, och det kunde ta några kopior innan vi var nöjda. Lite grann var det en erfarenhetsfråga. Ju längre du satt där ju lättare var det att få till en bra kopia på första försöket, men det hände att jag var tvungen att be fototeknikern om hjälp.

Problemet var dock att vi egentligen inte fick titta på fotografierna. De var ju personlig egendom. De flesta fotografierna var ju helt harmlösa, typ barn som gungar i parken, men en del var medicinsk dokumentering ifrån det lokala lasarettet, som kunde vara riktigt otäcka bilder, och ibland så kom det lite mer ekivoka privata erotiska foton.

Så det hände att undertecknad utropade ett litet ”Hoppsan”, ”Oj” eller tom ett litet ”Fy fan”, när man skulle göra kopiorna. När jag gav de kommentarerna så kom fototeknikern och sa: ”Du får inte titta på bilderna!”

”Hur fasiken ska jag då kunna optimera kopian då?”, blev min fråga.

Jag fick aldrig något riktigt svar på den frågan.

Hälsar den misslyckade fototeknikern.