Jaha, då sitter man åter igen på en tunnelbana efter en firmafest. Dock så var det rätt linje denna gång och klockan var inte lika mycket, typ 22:15.
Hursomhelst sitter det en ung kvinna mitt emot mig, (ålder 20-35 år, för mig är allting under 40 ungt), med en analog kamera i knät.
Eftersom undertecknad är en fullständig idiot som inte förstått att i Stockholm så pratar man inte med varandra, så frågar undertecknad följande:
”Men är det en analog kamera du har? En sådan man använder film i?”
”Jo svarar damen, det är det faktiskt.”
”Men kan man ens köpa film numera?”, frågade undertecknad.
Det visade sig att det kan man visst gör på vissa fotoaffärer. Det är tydligen inte billigt, men damen ifråga tyckte att när man är tvungen att välja sina fotografier så blir de bättre, istället för att med en digitalkamera bara klicka på och sortera efteråt.
Eftersom jag själv ägnat mig åt fotografi under min ungdom, dvs för väldigt många år sedan, samt även ägnat mig åt framkallning och kopieringar av foton, så frågade jag damen om hon även ägnade sig åt svart-vitt. Det är ju som alla vet betydligt enklare att framkalla och kopiera svart-vitt än färg, både ljusnivån som man kan arbeta i och temperaturnoggrannhet på kemikalierna. Men det hade damen inte gjort. Förmodligen går det inte att få tag i svart-vit film längre. Jag vet att redan på stenåldern då jag höll på med fotografi så fick vi köpa svart-vit film på metervara och själva linda in filmen i filmrullarna. Från början var det mycket billigare än färgfilmen, men det dröjde bara några år innan den svar-vita filmen var dyrare. Men den var ju fortfarande enklare att framkalla och kopiera.
Hälsar den misslyckade fotografen.
PS
I ett kommande inlägg ska undertecknad beskriva sin Prao på ett foto-labb, dvs ett företag där man framkallade och kopierade bilder kommersiellt. Det finns en del anekdoter därifrån.
/DS
pissenisseblog 