Månad: juni 2017

Midsommartider

Ja så här i midsommartider så kan man ju inte låta bli att tänka på fäderneslandet och kungahuset, trots att undertecknad inte alls är rojalist eller nationalist.

Nåväl, jag har ju som ni alla (två läsare) vet, tidigare skrivit två inlägg om den kungliga familjen, den senaste om Kungen och korven och en tidigare om mina döttrars prinsesslekar.

Jupp, nu har jag ytterligare en historia om kungahuset. Återigen så var jag inte personligen närvarande, så jag kan inte garantera att varje detalj är exakt återgiven men det kommer från en person som jag har relativt högt förtroende för.

Hursomhelst, detta skedde för ganska många år sedan, typ 1978 eller möjligtvis 1979, då min före detta kollega utav någon underlig anledning skulle gå ner för trapporna vid Sergels Torg. Mats, som vi kan kalla honom för, mest på grund av att han faktiskt heter så och att Mats är ett så vanligt namn att ni vet inte vem det är, såg en vacker kvinna med en barnvagn som försökte ta sig själv och barnvagnen nerför trapporna.

Mats, som är en gentleman och generellt en hjälpsam människa, erbjuder sig att hjälpa den vackra damen med att bära ner barnvagnen. Den vackra damen svarar med lite tysk brytning: ”Ja tack”.

Detta skulle Mats INTE gjort! Direkt kom det fram fyra beväpnade biffiga män, iklädda svart kostym, och skrek åt Mats att han skulle lägga sig ner. Mats gör ju självklart som de beväpnade männen skriker åt honom, men hinner ändå titta upp på den vackra damen som han försökt hjälpa och även på barnet som sitter i barnvagnen och inser då helt plötsligt att det är Drottning Silvia och kronprinsessan Victoria som han har försökt hjälpa med barnvagnstransport.

Mats blev ju inte arresterad, men hans fråga efteråt var: ”Varför i helvete hjälpte inte någon av livvakterna Drottningen med vagnen?”

Undrar även Ingi och Öfversten.

Annonser

Semikolon och utropstecken

Ja nu är jag ju bara ett stort fult grönt träsktroll, men ändå så blir jag lite upprörd när vissa av mina beteenden kritiseras offentligt på nätet. Ok jag kan nästan acceptera att pissenisse, prinsessan och Ingi kritiserar mig för att jag råkar svälja en kattunge, en räv, en killing eller en kyckling då och då, i synnerhet som jag påstår mig vara vegetarian.

Men att påstå att jag använder mig av för många semikolon, utropstecken, parenteser och hakparenteser tycker jag är helt absurt. Jag försörjer mig ju för böfvelen som C-programmerare. Hur i helskotta ska jag kunna göra detta utan att få använda dessa tecken?

Nåja, nu har jag ändå varit i kontakt med svenska språkrådet och har fått licens till 500.000 semikolon per år i kod och 5 stycken i löpande text. Jag har även fått licens till 350.000 parenteser i kod och 20 stycken i löpande text per år. Utropstecken var värre. Jag får enbart använda 200 i kod och 7 i text under det närmaste året. Hakparenteser får jag däremot använda hur mycket jag vill! Aj satan där gjorde jag av med ett utropstecken, nu har jag bara 6 stycken kvar.

Gnäller Träsktrollet

Prao pt 2

Ett betydligt lättare jobb än att jobba med framkallningen i mörkrummet var att göra kopiorna. Detta innebar i och för sig att man skulle klippa upp negativen i småremsor och då gällde det att vara noggrann, för sabba ett av kundens negativ var ju som sagt det absolut det värsta man kunde göra, så där fick man koncentrera sig och vara noggrann. Men att gör papperskopior var i princip helt harmlöst.

Dock var det så att vi tog fram papperskopiorna lite halvmanuellt. Vi tog in negativen i apparaten, kollade lite snabbt för att se om ljus och färg verkade OK och tryckte på OK-knappen. Detta skedde väl i ca 85% av fallen, i de övriga 15% av fallen försökte vi justera ljus och färg, och det kunde ta några kopior innan vi var nöjda. Lite grann var det en erfarenhetsfråga. Ju längre du satt där ju lättare var det att få till en bra kopia på första försöket, men det hände att jag var tvungen att be fototeknikern om hjälp.

Problemet var dock att vi egentligen inte fick titta på fotografierna. De var ju personlig egendom. De flesta fotografierna var ju helt harmlösa, typ barn som gungar i parken, men en del var medicinsk dokumentering ifrån det lokala lasarettet, som kunde vara riktigt otäcka bilder, och ibland så kom det lite mer ekivoka privata erotiska foton.

Så det hände att undertecknad utropade ett litet ”Hoppsan”, ”Oj” eller tom ett litet ”Fy fan”, när man skulle göra kopiorna. När jag gav de kommentarerna så kom fototeknikern och sa: ”Du får inte titta på bilderna!”

”Hur fasiken ska jag då kunna optimera kopian då?”, blev min fråga.

Jag fick aldrig något riktigt svar på den frågan.

Hälsar den misslyckade fototeknikern.

 

Prao

Undertecknad har ju lovat att skriva om sin Prao på ett fotolabb i en obskyr småstad i Mellansverige. Praon eller Pryon som det snarare hette i den forntid som jag gick i nian försiggick i två veckor. Vad man fick ägna sig åt var att framkalla film, mest färg men även svart-vitt, klippa upp negativen samt göra papperskopior från negativen.

Den absolut värsta uppgiften var att framkalla färgfilm. När man framkallar färgfilm måste det vara så mörkt i rummet att du inte ser något alls! Du har en röd lampa som är så mörk att du inte ens ser den innan du suttit en halvtimme i mörkret och även då räcker lampan enbart som ett riktmärke på vilken riktning som du står i. Innan du utför uppgiften måste du noggrant ha gått igenom exakt hur omgivningen och apparaturen ser ut för att kunna genomföra arbetet i blindo.

Det var ganska tråkigt att sitta i en halvtimme innan man kunde börja, ity detta var långt innan ljudböckernas tid, så man fick rulla tummarna och sjunga ekivoka visor för sig själv under tiden att man fick åtminstone lite mörkerseende. Nåja även det gick väl ändå att genomföra.

Att framkalla svart-vit film var betydligt enklare, helt enkelt pga att du kan arbeta i ett ljus som efter en halvtimme i halvmörkret faktiskt möjliggör dig att se vad du håller på med. Dock efter att jag framkallat en svart-vit film, så kommer ägaren för firman, dvs själva fototeknikern och är helt i uppror över att jag saboterat det svart-vita negativet, och då ska man vara mycket medveten om att sabba kundens negativ är det ABSOLUT sämsta man kan göra.

”Njaa” säger jag. ”Hur kan jag ha sabbat det?”

”Det är ju helt blankt!”, säger fototeknikern. ”Du måste ha utsatt det för ljus!”.

Undertecknad blev ju först lite förvirrad och mycket nervös, men kom ju ändå på att påståendet inte kunde stämma ity det var ju ett ”Negativ”. Om filmen blivit utsatt för ljus så skulle den ju vara svart och inte blank (genomskinlig), och kemiprocessen skötte ju maskinen om, så den kunde inte jag vara ansvarig för. Efter några minuters övertalning, där jag även erbjöd mig att utsätta en film för ljus och framkalla den, så insåg fototeknikern att jag hade rätt och att kunden förmodligen inte lyckats sätta in filmen så att den drogs fram i kameran. Det slutade med att kunden fick en ny filmrulle á 16 kronor. Ja det var så mycket en svart-vit filmrulle kostade på den tiden.

Ja det finns ett antal andra historier att berätta från denna Prao/Pryo men det tar vi en annan dag.

Hälsar Pryon.

 

Analogt

Jaha, då sitter man åter igen på en tunnelbana efter en firmafest. Dock så var det rätt linje denna gång och klockan var inte lika mycket, typ 22:15.

Hursomhelst sitter det en ung kvinna mitt emot mig, (ålder 20-35 år, för mig är allting under 40 ungt), med en analog kamera i knät.

Eftersom undertecknad är en fullständig idiot som inte förstått att i Stockholm så pratar man inte med varandra, så frågar undertecknad följande:

”Men är det en analog kamera du har? En sådan man använder film i?”

”Jo svarar damen, det är det faktiskt.”

”Men kan man ens köpa film numera?”, frågade undertecknad.

Det visade sig att det kan man visst gör på vissa fotoaffärer. Det är tydligen inte billigt, men damen ifråga tyckte att när man är tvungen att välja sina fotografier så blir de bättre, istället för att med en digitalkamera bara klicka på och sortera efteråt.

Eftersom jag själv ägnat mig åt fotografi under min ungdom, dvs för väldigt många år sedan, samt även ägnat mig åt framkallning och kopieringar av foton, så frågade jag damen om hon även ägnade sig åt svart-vitt. Det är ju som alla vet betydligt enklare att framkalla och kopiera svart-vitt än färg, både ljusnivån som man kan arbeta i och temperaturnoggrannhet på kemikalierna. Men det hade damen inte gjort. Förmodligen går det inte att få tag i svart-vit film längre. Jag vet att redan på stenåldern då jag höll på med fotografi så fick vi köpa svart-vit film på metervara och själva linda in filmen i filmrullarna. Från början var det mycket billigare än färgfilmen, men det dröjde bara några år innan den svar-vita filmen var dyrare. Men den var ju fortfarande enklare att framkalla och kopiera.

Hälsar den misslyckade fotografen.

PS

I ett kommande inlägg ska undertecknad beskriva sin Prao på ett foto-labb, dvs ett företag där man framkallade och kopierade bilder kommersiellt. Det finns en del anekdoter därifrån.

/DS

Mytomani

Undertecknad har ganska ofta blivit anklagad för mytomani. Personligen anser jag att jag inte är mytoman. Jag tar förvisso gärna till överdrifter, men de är så rejäla att jag faktiskt varit övertygad om att åhörarna inser att det är överdrifter. Tyvärr är det inte alltid så.

Sen hittar jag även på helt absurda fantasihistorier, men även där så har jag alltid varit tydlig med om att mina historier bara är trams om än icke rena lögner. Det finns nästan alltid ett uns av sanning i dem, trots att de är extremt tramsiga.

Dock har jag en före detta kollega och gammal kamrat, som hade en klasskamrat i gymnasiet som tydligen var grov mytoman.

Det sorgliga med mytomanen, var att han faktiskt inte brydde sig om att han blev avslöjad. Min kompis var med i ett musikband och sökte efter en gitarrist. Självklart så anmäler sig mytomanen, som vi hädanefter kallar för Erik, inte för att han heter så utan helt enkelt för att de blir enklare så, till att provspela i bandet.

Nåja Erik dyker upp på sin provspelning och det visar sig att han aldrig ens hållit i en gitarr. Än mindre kan han ens slå ett enkelt ackord.

  • ”Men Erik du sa ju att du kunde spela gitarr”, sa min kompis.
  • ”Nä jag är nog bättre på trummor”, sa Erik (eller vad fan han heter).

Nja han fick väl provspela på trummor också och det gick ju inte heller något vidare. Då sa Erik att hans instrument faktiskt var saxofon, men då slängde bandmedlemmarna ut honom.

Efter att jag fick höra denna historia, så har jag haft ett antal mardrömmar där jag tvingas upp i kompisens band för att spela gitarr eller trummor. Jag har ju inga musikaliska kunskaper över huvud taget. I de minst grymma mardrömmarna så får jag spela på ståbas eller kontrabas som det förmodligen heter, och min kompis säger ”Men det är bara att slå ett plink på en sträng när du tycker det är lämpligt”. Tack och lov har denna mardröm aldrig besannats.

Hälsar Ingi , Thelonius Monk, Stan Getz och Red Mitchell.

Kottdjur pt 2

Ja vår igelkott Lisa, (vår och vår hon kommer och går som hon vill men hon vill gärna ha mat när hon besöker oss, helst havregrynsgröt med daggmask i), blev mycket upprörd när hon fick höra att en artikel i DN påstod att kottdjur är ointressanta och inte intellektuellt utmanande. Så Lisa och jag skapade en sång tillsammans. Den ska sjungas på melodin ”Hönan Agda” av Cornelis Vreeswijk. (Helvete vilket namn att stava rätt).

Nåja visan går så här:

”Nu jag sjunga vill en visa
om igelkotten Lisa.
Hon är snäll och hon är rar.
Ja hon är helt underbar.

Men så skrev en journalist
kottdjur det är trist!
För mig är det en gåta,
men Lisa börja gråta”

Betänk att även kottdjur såsom igelkottar, myrkottar och kottroll också har känslor.

Hälsar,

Ingi, igelkotten Lisa och Kottrollet.

Östermalm

Det var efter en firmafest som undertecknad råkade sätta sig på fel tunnelbanelinje. Det var väl inte så jättesent, typ 23:00 på kvällen. Problemet var dock att jag han komma så långt som till Karlaplan eller Stadium, eller var fasiken det var innan jag hoppade av tåget. Och ett ännu större problem var att när jag hoppar av tåget så är stationen helt tom och nästa tåg in mot centralen går först om 35 minuter.

Nåja, tänker undertecknad. Jag kan väl lyssna på min ljudbok och surfa på min telefon, tills jag upptäcker att telefonen inte fungerar på denna tunnelbanestation. Jaja jag kan väl rulla på tummarna och sjunga ekivoka visor eftersom jag ju ändå är helt ensam här.

Nu visade det sig att jag inte var så helt ensam. Efter några minuter kom ett antal spöken fram och försökte skrämma mig. Men eftersom jag inte är rädd för spöken, utan snarare rädd för russin, så gav jag fasiken i dem. Däremot några minuter senare så kröp ett antal zombier fram, och som ni alla vet när en zombie biter en i knävecket så har man en jäkla klåda i minst en månad. Ja zombie-bett gör rätt ont.

Så undertecknad springer upp till T-bane spärren för att be spärrvakten om råd och hjälp. Tror ni att det fanns någon spärrvakt där? Icke sa Nicke. Helt tomt.

Undertecknad springer ut från T-bane stationen och tänker, nåja jag befinner mig ju åtminstone någorlunda centralt. Det måste ju finnas människor och taxi här utanför. Det gjorde det inte! Utanför var det helt öde. Inte en människa, inte en taxi. De enda som fanns där var jag och de zombier som jagat mig från tunnelbanan. Det var släckt i varenda fönster förutom ett. Jag sprang fram till porten där fönstret var och bankade allt vad jag orkade, men det enda det resulterade i var att jag fick en spann smutsvatten hällt över mig och ett skrik om att de skulle ringa polisen. Numera vet jag ju att polisen inte vågar åka in till Östermalm efter klockan 20:00.

Jag sprang för mitt liv och lyckades till slut komma ner till Strandvägen, väl där så sprang jag västerut och lyckade springa genom Gamla Stan tills jag äntligen hamnade på Söder och dit vågade inte zombierna följa mig.

Så mitt råd är: Åk inte till Östermalm efter 20:00 om du inte har ett träsktroll, ett kontorstroll, en katt som heter Scratch samt en Öfverste beväpnad med ett hagelgevär om du inte vill bli uppäten av zombier. För det finns inte en enda människa ute på Östermalm efter denna tid.

Hälsar vi som är rädda för Östermalm.

Kottdjur

I en artikel i DN påstår den annars så utmärkta journalisten  Greta Thurfjell att kottdjur inte är intelligent utmanande!

Då har hon förmodligen aldrig suttit med en treåring med ett antal kottar, tändstickor och hobbylim för att bygga kottdjur. Inte heller lär hon ha suttit med en femåring för att lära femåringen att sticka en tröja till ovan nämnda kottdjur.

Förmodligen har hon inte suttit med 3- och 5-åringen tittandes på TV på det allra mysigaste kottdjuret nämligen myrkotten.

Nä du Greta, låt bli att förtala kottdjuren. De är intellektuellt utmanande!

Hälsar vi i Träsket.

PS

Ett annat djur som blev förbaskad över inlägget var vår igelkott! Igelkottarna är baske mig kottdjur och väldigt intellektuellt utmanande, påstår vår igelkott Lisa.

DS

 

Täcken

När mor i huset, dvs pissenissan, blir riktigt sur på undertecknad, så vänder hon mitt täcke 90 grader mitt i natten. Varvid jag får ett väldigt brett men kort täcke. Detta gör att jag fryser om fötterna och överkroppen, men har det ganska varmt och mysigt kring mellangärdet.

När detta händer så hämnas jag genom att krypa ner i hennes del av sängen och gosar lite, och så sparkar jag loss hennes nedvikning av täcket under madrassen i nederänden av sängen.

I bästa fall så slutar det med kuddkrig.

Hälsar Kuddkrigarna.